Gränderna blir smalare och smalare, då vi svänger av från huvudvägen från Raipur, huvudstad i delstaten Chhattisgarh i östra Indien. Vi väjer för boskap, cykelrikshor och lekande barn. Till sist är vi framme vid vårt mål, leprabyn Durg. På gården möts vi av statyer av Nehru, moder Teresa, Mahatma Gandhi och Indira Gandhi, fyra personer som betytt mycket för Indien. Mycket för Indien betyder också de femtontal kvinnorna i självhjälpsgruppen, som välkomnar oss.
Förändrat livet på bara några år
Sittande på golvet, i den gemensamma samlingssalen, berättar de hur deras livsvillkor förbättrats på bara några år. Deleh, 40 år och trebarnsmor, har varit med sedan projektet startade 2007.
– Mina tre barn kan gå i skolan, vi har köpt en motorcykel och en tv och dessutom har jag 20 000 rupies på banken, berättar hon stolt.
Kvinnogruppen arbetar med att väva jutemattor. Materialet får de gratis av myndigheterna, som sedan köper de färdiga mattorna. I många skolor på landsbygden sitter de yngsta barnen på golvet, här kommer mattorna väl till pass.
Gemensam vävsal
Milabaj berättar att en duktig väverska kan väva 28 meter på en dag, och dagsförtjänsten blir då 260 rupies (ca 30 kr). Några kvinnor sitter hemma och väver. Andra kommer till den gemensamma vävsalen, där det finns plats för tre vävstolar.
– Vi behöver hjälp med att kunna köpa fler vävstolar, säger Milabaj. Som det är nu, får flera kvinnor dela på en vävstol. Så berättar hon att det tidigare oftast bara fanns en maträtt hemma på bordet:
– Nu har vi råd att servera flera rätter och alla får äta sig mätta varje dag. Det gör att våra barn blir friskare och orkar bättre med skolan.
Efter samtalen får vi följa med ett par kvinnor hem. Stämningen är varm och det känns att vi är välkomna. I det första hemmet finns bara ett rum. Maten lagas ute på gården, och det finns definitivt inte plats för någon vävstol. I nästa hem finns det också bara ett rum, men utegården är större. Under ett plåttak står en vävstol.
Har lärt sig läsa och räkna
Innan vi tar farväl berättar kvinnorna att flera av dem tidigare var analfabeter. De som kunde läsa undervisade de andra, och nu är alla i gruppen läskunniga. De har dessutom genom projektet fått undervisning i enkel matematik. Då det är dags att säga adjö vill alla trycka våra händer. Innan vår bil rullar iväg säger Milabaj och flera av de andra kvinnorna:
– Vi är så tacksamma för den hjälp vi fått, och nu vill vi hjälpa fler så att de får samma hjälp som vi!
Text och foto: Barbro Agnestrand
